Remember

Jag kan inte andas. Andetagen blir bara svårare och svårare att ta. Tårar trycks fram från mina ögon. Tårar som rinner ner till min haka. Jag kan fortfarande inte andas. Det är livets förtjänst. Mitt liv har fått mina andetag att sluta kämpa efter luft. Mina tårar rinner fortfarande. Jag sträcker ut handen och känner en kniv i min hand. Jag tar kniven och trycker in den i bröstet. Tårarna rinner fortfarande. Inte av smärta, utan av glädje. Att jag snart får sluta lida. Jag får vara uppe i himlen och se ner på alla som gjorde mitt liv sämre, och de som gjorde det bättre. Jag undrar när denna dag kommer?