Happyness
Förstår i glädjen att få ett bra betyg? Gör ni det? Vissa gör det, andra inte.
Tänk er att det är ett jätte stort prov på gång. Du har pluggat och pluggat och ska äntligen göra provet.
Sedan, en vecka senare så får du tillbaka provet och du får högsta betyg. Man blir glad.
Man blir otroligt glad.
Man visar provet för sina föräldrar och de blir så stolta.
Jag förstår inte de som inte kämpar eller ens kommer till skolan. De får inte ens uppleva sån glädje.
Men betyg kan inte bara göra dig glad, utan också ledsen och deprimerad.
Tänk att du gör ett prov och får ett dåligt resultat. Alla andra får bra, men du får dåligt.
Går inte livet nästan under? Det gör det iaf för mig.
Jag säger bara remember, life is what you make it.
Tänk er att det är ett jätte stort prov på gång. Du har pluggat och pluggat och ska äntligen göra provet.
Sedan, en vecka senare så får du tillbaka provet och du får högsta betyg. Man blir glad.
Man blir otroligt glad.
Man visar provet för sina föräldrar och de blir så stolta.
Jag förstår inte de som inte kämpar eller ens kommer till skolan. De får inte ens uppleva sån glädje.
Men betyg kan inte bara göra dig glad, utan också ledsen och deprimerad.
Tänk att du gör ett prov och får ett dåligt resultat. Alla andra får bra, men du får dåligt.
Går inte livet nästan under? Det gör det iaf för mig.
Jag säger bara remember, life is what you make it.
wierdo
Jag kan gråta för vad som helst.
Igår när jag bråkade med mamma började jag gråta. PMS-varning or what?
En gång i skolan började jag gråta för några killar höll på.
Jag kan gråta ofta för jag känner mig ful och äcklig, men det måste vara normalt eller?
Ja, jag är känslig. Men jag är väl född så. Jag är iaf inte en sån person som blir sur för vad som helst.
Nästa gång jag gråter, så säger jag till. Då skriver jag vad anledningen var så får ni se att jag är wierd.
Igår när jag bråkade med mamma började jag gråta. PMS-varning or what?
En gång i skolan började jag gråta för några killar höll på.
Jag kan gråta ofta för jag känner mig ful och äcklig, men det måste vara normalt eller?
Ja, jag är känslig. Men jag är väl född så. Jag är iaf inte en sån person som blir sur för vad som helst.
Nästa gång jag gråter, så säger jag till. Då skriver jag vad anledningen var så får ni se att jag är wierd.
fgh
Här stod hon. Hon stod på klippan och sträckte ut sina händer och bara kände sig fri. Fri från allt. Fri från ondska, fri från tvång, fri från måsten och framförallt fri från skitsnack. Skitsnack, skitsnack är det ända som det snackas om. Hon har gjort si, hon har gjort så, hon har varit med den etc. etc.
Själv va hon okysst och oskuld. Hon brydde sig inte om det faktiskt. "Min tid kommer" tänkte hon, men innerst inne så saknade hon något. Något fattades.
Det var ett tomrum som behövde fyllas igen av något. Var det av kärlek, kompisar? Vad var det?
Hon började gå. Hon ville hem.
Dagen hade varit underbar, men hon började bli deprimerad som vanligt.
Hon kände kottarna och barren under hennes fötter. Det gjorde ont, men hon såg det som terapi för själen.
Plåga dig själv så mår du bättre senare.
Hon gick och gick.
Sedan hörde hon någon bakom henne. Äh det är nog bara ett djur, tänkte hon.
Sedan tog någon tag i hennes arm.
AHH, skrek hon, men ingen eller inget hörde henne. Bara personen.
Det var en man. Han hade kort grått hår och mörka kläder.
Han tog ner henne på marken. Hon skrek och skrek, men ingen hörde.
Han knäppte upp sina byxor och drog ned hennes.
Hon visste vad som skulle hända. Hon visste.
"Schh" sa han och kysste henne på munnen.
Hon försökte ta sig ur hans handtag, men det var omöljligt.
Sedan våldtog han henne.
På det allra värsta sättet.
Hon grät och skrek, men inget hjälpte.
Hon kände barren runt hennes kropp. De stack henne i benen och armarna.
När han var klar med sitt lämnade han henne på marken.
Hon kände sig äcklig, vidrig. Hon kände ingen livslust.
Samma dag hade hon gått från okysst och oskuld till hora.
Det var så hon kände sig. Som en hora.
Hon klandrade sig själv.
Det var dagen då hennes liv slogs i spillror.
Själv va hon okysst och oskuld. Hon brydde sig inte om det faktiskt. "Min tid kommer" tänkte hon, men innerst inne så saknade hon något. Något fattades.
Det var ett tomrum som behövde fyllas igen av något. Var det av kärlek, kompisar? Vad var det?
Hon började gå. Hon ville hem.
Dagen hade varit underbar, men hon började bli deprimerad som vanligt.
Hon kände kottarna och barren under hennes fötter. Det gjorde ont, men hon såg det som terapi för själen.
Plåga dig själv så mår du bättre senare.
Hon gick och gick.
Sedan hörde hon någon bakom henne. Äh det är nog bara ett djur, tänkte hon.
Sedan tog någon tag i hennes arm.
AHH, skrek hon, men ingen eller inget hörde henne. Bara personen.
Det var en man. Han hade kort grått hår och mörka kläder.
Han tog ner henne på marken. Hon skrek och skrek, men ingen hörde.
Han knäppte upp sina byxor och drog ned hennes.
Hon visste vad som skulle hända. Hon visste.
"Schh" sa han och kysste henne på munnen.
Hon försökte ta sig ur hans handtag, men det var omöljligt.
Sedan våldtog han henne.
På det allra värsta sättet.
Hon grät och skrek, men inget hjälpte.
Hon kände barren runt hennes kropp. De stack henne i benen och armarna.
När han var klar med sitt lämnade han henne på marken.
Hon kände sig äcklig, vidrig. Hon kände ingen livslust.
Samma dag hade hon gått från okysst och oskuld till hora.
Det var så hon kände sig. Som en hora.
Hon klandrade sig själv.
Det var dagen då hennes liv slogs i spillror.
